“Platsar” Bingo?


Bingo Rimér har alltid framstått som intelligent och vältalig i mina ögon men nu hos Malou så vräker han ur sig att om man (som modell) inte “platsar” hos dom “etablerade” agenturerna så skall man plugga till ingenjör istället???

Ytterligare lite av detta Amerikanska , elitistiska dravel som färre och färre går på.

I Bingos värld antar jag att Arnold Swartzenegger är en av världens största skådespelare?

Arnold har varit en av de högst betalda i Hollywood och får väl ses som tämligen etablerad (han är själv en sådan som skulle kunna hjälpa eller själpa en karriär med ett “expertutlåtande”).

Samtidigt så var givetvis Vincent Van Gogh en världelös målare.

Han tjänade knappt en Gulden och jobbade bla som präst. Men som konstnär blev han aldrig etablerad (om Bingo råkar äga en Van Gogh så tar jag gärna skiten så den slipper ta upp plats i hans källarskrubb).

 

"Etablerad"

Icke "etablerad"

 

 

Vi lever i en värld där kändiskulten gör att de företag som är just “etablerade” kan avkräva folk allt möjligt och där normala regler för ett “jobb” inte längre gäller (och i visa fall är det i sanningens namn motiverat. Alla “jobb” är inte vanliga).

Att bli bedömd och få “Nej” ingår i jobbet för alla som sysslar med något konstnärligt vare sig det gäller auditions eller “go see´s” och det är nog alla med på.

Dock ger det samtidigt utrymme för “sågarna” att sänka folk eller stänga dörrar baserat på annat än kvaliteter i själva verksamheten.

Idag skulle tex Marilyn Monroe inte ha “platsat” på de flesta agenturer. Twiggy skulle möjligtvis det eftersom modellbranschen numer ägnar sig åt necrofili.

Det är kanske inte alltid så dramatiskt som att man vägrade ligga med regissören och därför inte fick en utlovad roll men det kan mycket väl vara så att andra “hållhakar” utöver vad verksmheten egentligen kräver finns på plats, allt för en möjlighet till “kändisskap” (let´s face it, idag finns det nog fler som vill bli “kända” än vad än vad det finns som vill bli bra) eller en möjlighet till utövande.

Kort sagt: Etablerad = bra.

Något som tyvärr verkligheten inte tycks hålla med om.

Vi lever också i en värld där “indie” verksamhet blir mer och mer utbredd.

Kort sagt, folk är bra på saker oavsett om dom “får” eller ej.

En gång i tiden ändrades Hollywoods studiesystem genom att skådespelare helt enkelt tröttnade.

Om de som är “etablerade” ihärdar i att tro att dom har något slags sista utslag vad som är “bra, säljbart” eller “gångbart” så kommer dom snart att inse att publik, designers, regisörer, omständigheter och tidsanda också vill ha ett ord med och kan ändra åsikt när som helst.

De “etablerade” brukar oftast svara med att försöka köpa upp. Alternativt så blir de “oetablerade” plötsligt “etablerade” och lika goda kålsupare (Punk och Hip Hop är väl goda exempel. Snart kommer det väl att krävas 50 uiversitetspoäng i “Hiphopologi” för att tas på allvar som rappare?).

Jag tycker att “Fair Faces” gör rätt.

Jag tror på “indie” och att göra själv.

Att visa att de etablerade inte nödvändigtvis “platsar” i ens vision och att ha lite integritet är säkert irrierande.

Att ha lite FAKTISK intresse i sin konstart i en värld där man ombeds att prostituera sig för en budget och en plats bland de “etablerade” är säkert störande med (och drev ut så fullkomligt oviktiga filmskapare som Wells och Chaplin ur USA).

Jag tror naturligtvis på att lyssna på de som är erfarna, ha lite ödmjukhet och inse när någon har hållit på längre.

Jag tror också att många är etablerade just för att dom är bra.

Dock tror jag även att många blev etablerade delvist för att dom sållade utlåtanden från “sågare”.

Rolling Stones blev inte de dom är genom att vara med i “Idol” och ta råd från Bard, en expert som själv började genom att mima över en leksassynth.

Kenneth Brannagh tog (och tar säkert) råd från Royal Shakespeare Company,RADA och liknande på långt större konstnärligt allvar än råd från någon producent som pungar ut pengar och kan öppna dörrar.

På något sätt är det nog bara att inse att de med konstnärliga yrken eller verksamheter går en balansgång mellan industri och konst och att resten är en fråga om prioritet.

Är “ageism” den sista accepterade intoleransen?


 

Jag tänker på intervjun med Björn Skifs och Lennie Norman i “Efter Tio” med Malou Von Siewers.
Björns ord om att det inte fick “bli kladdigt” när han sjung med Agnes på grund av att det var en skillnad i ålder får mig att undra.
Vi är ok med att folk av samma kön gifter sig, att man byter kön (och det borde vi vara med) men inte med att vuxet folk är av olika ålder, iallafall inte om skillnaden är  “för” stor (vad nu det innebär).
Hade dom hållit varandra i händerna och sett varandra i ögonen igenom hela sången så hade inte jag reagerat.
Jag tyckte att dom hade en väldigt fin energi sinsemellan (men det kan ju ha varit den allmänna stämningen).
Och tanken att man skulle klä sig i enlighet med det som var på modet under ens ungdom för att inte riskera att vara patetisk…..det innebär att jag bör ha Michael Jackson jacka, hockeyfrilla, kråsskjorta  och axelvaddar….helst i lila och rosa för att bli tagen på allvar.
Jag känner folk i 20 årsåldern som går klädda i kläder från 20-50 tal men en 60 åring skall alltså inte kunna gå klädd i aktuella kläder?
Ps: Detta är inte en attack mot någon i intervjun, jag gillar både Malou, Björn och Lennie.
Och dessutom tror jag att Agnes hade varit mindre orolig över om det såg “kladdigt” ut än Björn.